Rocky – en vinnarskalle…
Ni som läser min vanliga blogg har kanske märkt att jag varit i en rejäl svacka de senaste veckorna. Jag har tvivlat, nojjat och skakat – jag har varit rädd, utan att riktigt kunna begripa varför.
Jag började fundera på det här när jag var ute och joggade härom dagen, verkligen vred och vände på varför jag känner såhär, när det inte finns några begripliga anledningar till det. Och tillslut tror jag att polletten trillade ner:
The Story of My Life – jag är en person med ett brett arkiv av ”nästan accomplishments”.
När jag var 11 år började jag med friidrott. Jag bestämde mig för att tävla i medeldistans. Det finns egentligen ingen logik i varför jag valde just medeldistans, förutom att jag helt saknade fallenhet för all typ av kroppskontroll och koordination och att jag trodde att det var den gren jag skulle komma längst på min rå-vilja. Några månader senare ställde jag upp i min första tävling och blev utklassad. Ungefär 60 meter efter att hela ”klungan” gått i mål kommer jag lunkandes, medan några från min lokala grupp klappade på uppifrån läktaren. Jag tror aldrig jag känt mig så förödmjukad, än idag, som jag gjorde när jag spyfärdigt halv-gick de sista 60 metrarna till målgången.
Men jag gav inte upp. Jag gav mig fan på att jag skulle lyckas, bli bäst på medeldistans. Som 12 åring var jag ute och sprang fem dagar i veckan – utöver de normala träningstiderna. Jag körde intervallträning i min ensamhet, för jag ville så gärna bevisa, för mig och för andra, att jag kunde göra det.
Efter ett tag lossnade det litegrann. Jag tog min första pallplacering i en tävling på nationell nivå. Under de kommande 6 månaderna placerade jag mig 10-i-topp på sju olika tävlingar, men stod aldrig högst upp på prispallen. Jag nådde nästan hela vägen fram.
När det blev dags att välja mellan friidrott och golf, min andra passion, valde jag golfen, trots att jag kommit mycket närmare mina mål inom friidrotten. Så det logiska hade väl varit att välja den sporten. Men jag valde golfen – och det är poängen som jag snart kommer komma till.
När golfen äntligen började gå lite bra, så skadade jag handleden och min sjukgymnast sa till mig att jag inte kunde spela på nio månader, minst, så hittade jag ett nytt intresse i mode och företagande. Men om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så kunde jag ha väntat – herregud vi pratar om en 16 åring som i detalj hade planerat sitt liv fram till 60-års åldern. Nio månader hade varit Peace of Cake för mig, men jag valde tryggheten i att inte veta hur det kunde ha gått. Att nästan ha blivit riktigt bra.
Lite senare i livet; i slutet av 2009 bestämde jag mig för att jag ville gå på Handels, trots att jag helt saknade gymnasieutbildning. ”Tror du verkligen att du är tillräckligt smart för det?” frågade en vän helt uppriktigt, och jag smilade mellan tänderna och tänkte ”jag ska visa dig”. Och jag pluggade, jäklar vad jag pluggade. På ett år tog jag in nästan hela gymnasieutbildningen, jag låg på en snitt-studietakt på närmare 300 %, samtidigt som jag drev företaget – och jag fick högsta betyg i allt.
Men jag sökte aldrig till Handels förra våren. Min förklaring då: ”företaget börjar gå alldeles för bra för det” och visst, företaget växte och gick allt bättre, men jag visste att jag fortfarande hade enorma utmaningar kvar innan jag skulle ha tagit fram en fungerande företagsprodukt. Men jag valde ändå att kötta igenom 2011 och bygga upp strukturen i SVENSK för – och jag kommer snart tillbaka till detta – det är min Status Quo.
Jag har skrivit om uthållighet och entreprenörskap på min blogg och jag tror starkt på det här, och jag vet att jag har en enorm uthållighet – så länge slutmålet inte är nåbart. För när man börjar något från noll är det egentligen helt jäkla orimligt att gå till 1000 på det sättet man vill göra. Fast jag har alltid saknat sunt förnuft så jag kör på ändå, däremot märker jag, att, när slutmålet faktiskt börjar finnas inom någorlunda räckhåll, när man kan se de där sista stegen framför sig formas – det är då jag ger upp. Det är som att jag går igenom ”the Dip” med allt jag gör men väljer att åka ruschkana tillbaka till startpunkten och göra samma resa med något nytt, varje gång jag når plattån. Och nu är jag helt plötsligt av obegriplig anledning rädd i mitt arbete med SVENSK och det var därför jag började tänka idag, kan det vara så att min rädsla inte ligger i misslyckandet, utan i att faktiskt lyckas?
Vilket skulle vara väldigt ironiskt med tanke på att jag är en sådan som helt konsumeras av, och lever för, mina drömmar. Kan det verkligen vara så att samma person är livrädd för att uppfylla dem?
Man kan alltid hitta yttre omständigheter till att ge upp det man gör. Oavsett vad och hur det är. Men det känns som att jag alltid väljer att hitta dem när de egentligen inte finns där, eller när de är väldigt överkomliga.
Att pricka MVG på minimaltid i alla mattekurser utan förkunskaper och läxhjälp, till exempel, var väldigt svårt – att göra en ansökan till Handels däremot; hade inte varit så svårt. Att gå ut och resa kapital till ett kick-ass företag är inte så jobbigt, men att tjuv-sova på kontorshotell för att man inte har råd med boende – fyfan, det var jobbigt.
Jag har alltid gått runt och trott att jag saknar rädsla, men nu inser jag att jag bär på samma rädsla som alla andra – bara att den har andra drivkrafter. Vilket inte bara gör mig till en feg person men också till en person med hög dubbelmoral, för jag pekar alltid på andras liv och tycker att det är så uppenbart och dumt när de låter sin rädsla hindra dem från att bryta Status Quo. Men jag har samma problem med att bryta min Status Quo som ”vanliga människor” – bara att för dem ser den ofta ut såhär; skola, karriär, familj, vardag, 9-5 jobb, och för mig betyder Status Quo att vara en ständig underdog, en fighter, någon som slår sig upp (men aldrig den som slår sig hela vägen till toppen).
Jag har alltid identifierat mig med Rocky, och jag har ju nog varit lite av en Rocky också – fast en sådan Rocky som inte vinner sista matchen. Jag är väldigt glad att jag insett detta, för det gör mig så jäkla förbannad (och att vara förbannad är ett klockrent bränsle). Förbannad på mig själv, för att jag låtit min rädsla för förändring, och kanske också lite min brist på självförtroende, stå i vägen för att förverkliga allt det jag egentligen vet att jag har kapacitet att göra.
Så den här gången kommer jag helt självklart utmana min Status Quo och ta nästa steg, mot något större, bättre – och något som verkligen betyder något. Jag kommer fortsätta vara Rocky, men få in sista slaget den här gången 
Nu jävlar.
!!!!!!!
/Diana- hyresgäst i Entreprenörskyrkan
Boo
